Sedan vår tur från Vallsjärv till Linafallet i februari har Roland på jobbet pratat löst om att vi borde åka upp en gång till med honom för att köra i trakterna kring Vallsjärv. Skogsvårdsstyrelsen har renoverat de gamla cykelvägarna och skogskojorna som finns i området. På köpet har man fått ett fint skoterledsnät i glesbygden som är långt ifrån lika högtrafikerat som Luleås lednät och följaktligen i ett mycket bättre skick. 

När snön försvann i ett rasande tempo pratade jag med Roland på i mitten av veckan om att åka upp i slutet av veckan för en sista (?) tur denna säsong. Det slumpade sig så att jag, Roland och Ante av olika anledningar var lediga två dagar senare (28/3). Sagt och gjort, vi åkte upp lite på chans, vi visste att det var mer snö där än nere vid kusten, men inte något om ledernas skick - det hade ju inte snöat på nästan 2 månader. 

Gårdsplanen såg ut som första veckan i maj, nästan helt fri från snö. Vi blev lite tveksamma till om det skulle gå att köra, men har vi kört 15 mil bil, så skall vi i alla fall ut en liten sväng med skotrarna. Roland, en man i sina bästa år kör en touringmaskin, (Lynx Sporttouring 800 -02). Jag funderade på hur hårt han skulle köra med den maskinen, skulle han puttra på i ett lagom touringtempo, eller skulle han vädra ur alla kusar i 800'an? 

Vi gav oss av längs Vallsjärvssjön mot cykelvägarna (och lederna). Tempot var till en början rätt lågt och jag började bli orolig för om maskinen skulle gå varm på det hårda underlaget. För att inte riskera något så passade jag och Ante på att köra ut i lössnön där det var möjligt för att kyla motorn och smörja slidesen. Vi stannade till i Norrskenets Skoterklubbs stuga (Jockfalls skoterklubb) och konstaterade att den stugan är så fin att det är fullt möjligt att övernatta i den. Ante pekade på skylten och sa "här har jag varit för en massa år sedan, men jag hade aldrig hittat hit på egen hand". Nu kliade det i gastummarna, vi lämnade stugan och åkte vidare. Efter ytterligare en bit gick leden uppför en bergknalle som låg mot söder. Här blev vi lite konfunderade. Ledmarkeringar fanns det, men det fanns ingen snö! Var resan redan slut? Vi rekade till fots innan vi körde vidare på blåbärsriset uppför sluttningen. Väl uppe så fanns det snö. Puh...det gick att köra vidare! 

Vi korsade Kalix Älv och körde vidare längs en 5 meter bred led. Fantastiskt att det var så bra klass på leden trots vädret! Roland som inte varit ute i lössnön för att kyla motorn stannade till på en myr och sa att templampan lyste. Efter en sväng i lössnön var motorn så pass kyld att vi kunde fortsätta. Roland låg som vanligt i täten och drog upp tempot så till den milda grad att jag ett tag funderade på att tejpa fast gashandtaget mot styret. Det var ju ändå för det mesta stumt mot styret... Efter några mil skulle jag bromsa in. Jag kände hur bromshandtaget fick kontakt med styret utan att bromsen tog! Kände paniken komma som ett reaplan innan jag kom mig för att styra ut i lössnön och fick stopp på skotern utan att något allvarligt hände. Jag pumpade med bromsen några gånger och fick då tillbaks bromsverkan. Efter några minuter i ett lugnt tempo verkade bromsen åter fungera som vanligt. Vad som hände? Troligen så kokade bromsvätskan av den inspirerade körningen... Det är nog läge att byta bromsvätska under sommarservicen. Roland, han hade nu fått ett rejält försprång pga. mitt bromsproblem och det var bara att ånyo limma gashandtaget mot styret för att komma ifatt honom, det var själva f-n vad han körde med touringen! Vi stannade till vid en korsning på en myr och njöt av det fantastiska vädret, +3 och en klarblå himmel!

Vi hade 11 km kvar till Korpilombolo nu och leden var i ett helt fantastiskt bra skick! Sista biten till Korpilombolo var något knöligare, troligen för att det varit mer trafik där. Vi körde till Bilisten-macken och fyllde upp tankarna. Vi hade kört precis 6 mil, Roland tankade 13,5 liter, jag och Ante tankade drygt 12 liter var. Vi köpte lite godis och drack oss otörstiga innan vi vände tillbaks. Vi hade bestämt oss för att köra till Snöstjärnans skoterklubbs jättefina stuga som ligger ungefär halvvägs mellan Korpilombolo och Vallsjärv. Roland låg som vanligt i täten och mitt gashandtag, det var som vanligt lååångt intryckt... Ante hade också problem att hänga med i Rolands touringtempo. Jag får nog revidera min uppfattning om touringskotrar...

Framme vid stugan åkte kaffepannan fram. Ante kollade in på kartan var vi var och hur vi kört (efter att ha kollat vår exakta position med hjälp av GPS och Palm'en). Vi var rejält hungriga, korv och mackor åkte fram och snacket handlade uteslutande om skoter. Alla var överens om att detta var sista helgen det går att köra om det inte kommer mer snö och blir minusgrader. Skall man köra mer, så måste man upp i fjällvärlden. 

Innan vi körde tillbaks till Vallsjärv tog vi en sväng förbi ett par av de kojor som finns längs cykelvägarna. Första stoppet blev vid Björkådammskojan. Här såg man tydligt hur lite snö det var kvar ute i skogen. Vi körde vidare mot vår gamla favorit, Henrikbergskojan, där vi stannade till innan det oundvikliga kom, den sista sträckan tillbaka till Vallsjärv.